Eszperantó híd a kultúrák között – Szabó Imre verse 24 nyelven!

Esperanto – kulturperanto: Poemo de Imre Szabó en 24 lingvoj

 

Imre Szabó

EGERFARMOS

(Esperanto-tendaro de pentristoj, 2007)

Tristo de rikoltantoj en ŝiaj okuloj
mildiĝe, fortiĝe;
ŝia korpeto ekvibras, kiel
la animo tajde tremas-ĉitas:
ventblovita, -pacigita lago.

Estas nek kajo, nek suba ŝtono,
ondas nur la kampo,
la lumo surhavas vualon
el memoroj sonoraj belaj,
kaj ĝi senvestiĝas:
ĝi banas siajn enormajn formojn
en la ondoj verdaj, orblondaj, -brunaj.

Karulino, mia tristokula,
zorgema rikoltanto de vidaĵoj,
ĝis kiam vivas la penso, diru,
se ĝi ekiras sur tufoj de kotherboj
fajfante, siajn plumpajn membrojn
missvingante adoleskule,
kun konkeremo;
ĝi ne toleras prizonon de vidaĵo,
ĉar ĝi estas pli ol lumo de la ĉieloj,
pli ol grasaj ombroj de la tero.

Sankta Johano de Nepomuko,
vilaĝloke mur Johanĉjo,
la akvoj forfluis de sub li,
nun li gardas la rartrafikan stratangulon,
kun apatia rigardo
li iĝas patrona sanktulo por ĉiu,
kiu nur volas.

La rikoltantoj marŝas kun flagaj kantoj,
sed la tristo enokule,
ondoj de la kampoj surpiede,
foj-foje svingiĝas la ĉielo,
kaj ne eblas finrikolti;
la rikolto neniam estas finita,
ili ĉiam malgajas,
vanas la kantoj,
vanas taŭzita anhelo de la animo,
vanas la disradia, aŭreoliĝa plezuro,
kiel de la stomakoĉirkaŭaĵo
ĝi radias elanon en la manon,
ĝi donas akron al la rigardo,
purpuron al la ekzisto.

Karulino, mia tristokula,
kien portas la penso?
Ni ambaŭ scias,
ke ne gravas...
Eternas nur la verkado.

(Aperinta en LA KARAVELO, n-ro 1.)


2. HUNGARE

EGERFARMOS
(Eszperantó festõtábor, 2007)

A szüretelõk szomorúsága szemében
halkulón, erõsödõn;
kis teste húrként pendül, amint
lelke rezdül-elcsitul:
szélfútta, -csitította tó.

Nincsen rakpart, nincsen alsó köve,
csak a mezõ hullámzik,
fátylat visel a fény
széppé zengõ emlékekbõl,
majd vetkezni kezd:
hatalmas idomokkal fürdik
a zöld, aranyszõke, -barna hullámokban.

Kedvesem, szomorúszemûm,
látványok gondos szüretelõje,
meddig él a gondolat, mondd,
ha a sárfû zsombékain indul
fütyörészve, idétlen tagjait
lóbálva kamaszosan,
hódítani akar;
a látvány börtönét nem tûri,
mert õ több, mint az egek fénye,
több, mint a földek húsos árnya.

Nepomuki Szent János,
így faluhelyen csak Jancsi,
a vizek elfogytak alóla,
most a gyér utcasarkot õrzi,
egykedvû tekintettel
védõszentje lesz annak,
aki csak akarja.

A szüretelõk zászlós dalokkal járnak,
de szomorúságuk szemükön,
a mezõk hulláma lábukon,
néha meglendül az ég,
s nem szüretelhetik le;
soha nincs befejezve a szüret,
mindig szomorúak,
hiába a dalok,
hiába a lélek csapzott lihegése,
hiába a szétsugárzó, glóriásodó gyönyör,
amint a gyomor tájékáról
lendületet sugárzik a kézbe,
élét adja a tekintetnek,
bársonyát a létezésnek.

Kedvesem, szomorúszemûm,
hová visz a gondolat?
Mi ketten tudjuk,
hogy nem fontos...
Csak az alkotás örök.

(Aperinta en POLÍSZ, 2007.)


3. SERBE:

ЕГЕРФАРМОш
(Логор есперантиста сликара, 2007)

Туга берача у њеним очима
укроћена, ојачана,
њено телашце дрхтури као струна,
душа надолази и опада
покренута ветром – умирено језеро.

Нема насипа, ни каменог темеља
само се таласа ливада,
светло носи копрену
лепих сећања,
и она је свлачи
и купа своје огромне облине
у таласима зеленим, златножутим, смеђим.

Драгано моја тужноока,
брижљива берачице призора,
докле живи мисао, реци,
ако она крене на прамењу блатњаве траве
звиждућући, својим незграпним удовима
витлајући дечачки
хоће да осваја,
не трпи границе видика,
јер она је више од небеског светла,
више од густих сенки земље.

Свети Јован Златоусти,
у селу га зову само Јоца,
његово време је истекло,
равнодушним погледом
сад чува угао тихе улице,
а постаје светац заштитник
свакоме ко пожели.

Берачи наступају са заставама, певајући,
али са тугом у очима,
таласи поља под ногама,
понекад покрену небо
па берба не може да се заврши,
а берба никада није докрајчена,
они увек тугују,
узалудне су песме,
узалудна узбуркана душа,
узалудна разуздани сласт
која зрачи из утробе
у одушевљене у руке,
даје оштрину погледу,
и мекоћу постојању.

Драгано, моја тужноока,
куда води мисао?
Нас двоје знамо
да није важно…
Вечно је само стварање.

El Esperanto serbigis Dimitrije Janicic


4. RUMANE:

EGERFARMOS

Tristeþea culegãtorilor în ochii ei
se amplificã încet;
micul trup începe sã vibreze, pe când
sufletu-i tresare - s-a potolit:
în bãtaia vântului - astâmpãrând lacul.

Nu este cale, nici piatrã de temelie,
doar câmpia în valuri,
vãl poartã lumina
din amintiri înfrumuseþate de sunet,
apoi începe sã se dezbrace:
îºi scaldã formele uriaºe
în valuri verzi, aurii, maronii.

Draga mea cu ochii triºti,
culegãtoarea grijulie de imagini,
pânã când trãieºte gândul, spune,
dacã se porneºte pe smocul ierburilor noroite
fluierând, membrele-i stângace
cãlãuzind adolescentin,
cuceritor,
nu tolereaza imaginea închisorii,
deoarece lacul e mai mult decât lumina cerurilor,
mai mult decât umbrele cãrnoase ale pãmântului.

Sfântul Ioan de Nepomuk,
aºa, în sat, doar Ionicã,
apele s-au scurs de sub el,
acum pãzeºte colþul sterp al uliþei,
cu o privire monotonã
va fi sfântul protector al aceluia,
care doar se vrea.

Culegãtorii umblã cu cântece de steaguri,
dar tristeþea în ochi,
valurile câmpurilor sub picioare,
uneori se clatinã cerul,
ºi nu o pot culege;
niciodatã culesul nu e încheiat,
mereu sunt triºti,
vin cântecele,
vine gâfâitul scurs al sufletului,
vine plãcerea glorioasã care iradiazã,
din jurul stomacului,
radiazã elanul în mânã,
dã priviri ascuþite,
ºi catifea existenþei.

Draga mea cu ochii triºti,
unde te duce gândul?
Noi doi ºtim.
ca nu e important...
Doar creaþia e eternã.

El Esperanto rumanigis Mariana Berariu


5. PORTUGALE

EGERFARMOS

tradução do esperanto para português:
João José Santos

“Egerfarmos” é o nome de uma cidade húngara, cuja pronúncia aproximada é [égerfarmosh].
O poema foi escrito por ocasião de um Encontro de Artistas Plásticos Esperantistas, ocorrido naquela cidade, em 2007. O poema original, em esperanto, foi publicado na revista literária esperantista La Karavelo, n.º 1, pág. 10. Imre Szabó é um dos mais notáveis esperantistas húngaros, responsável pelos exames nacionais de esperanto na Hungria, poeta e tradutor.


Nos olhos dela a tristeza de quem recolhe
suave e forte;
o seu pequeno corpo vibra,
tal como a alma treme em vagas de silêncio:
levada pelo vento num lago pacificado.

Não há cais nem soleira,
só o campo ondeia,
a luz é velada
de belas e sonoras memórias,
desnuda-se a luz:
ela banha as suas formas enormes
nas ondas verdes de reflexos dourados.

Querida, que recolhes com teus olhos tristes,
cuidadosa apanhadora do que se vê,
até quando vive o pensamento, diz,
se ele vai para os tufos de ervas enlameadas
despreocupado, agitando os seus membros
disformes num adeus adolescente,
sendo um conquistador;
ele não tolera a prisão do que se vê,
porque ele é mais que luz dos céus,
mais que gordas sombras da terra.

São João de Nepomuqui,
no sítio da aldeia só o Joãozinho,
as águas escaparam-se debaixo dele,
agora ele guarda a solitária
esquina da rua,
com um olhar apático
ele torna-se o santo padroeiro de todos
os que queiram.

Os apanhadores marcham
com cantos embandeirados,
mas com a tristeza nos olhos,
as ondas dos campos aos pés,
quando em quando agita-se o céu,
e não é possível acabar a apanha;
nunca termina a apanha,
eles estão sempre tristes,
são vãos os cantos,
são vãos os anseios da alma em frenesim,
são vãos os prazeres de irradiante luz,
como o que envolve o estômago
ele irradia um sopro na mão,
ele dá a acuidade ao olhar,
a púrpura à existência.

Querida, que recolhes com teus olhos tristes,
para onde nos leva o pensamento?
Nós ambos sabemos,
que não tem importância...
Só a arte é eterna.


6. NEDERLANDE

EGERFARMOS
door Imre Szabó
trad. Leo De Cooman

(Esperanto-kamp voor schilders, 2007)
(Verschenen in LA KARAVELO, nr 1, blz. 10, en uit het
Esperanto vertaald naar verschillende talen.)

Oogstersverdriet in haar ogen
gemilderd, versterkt;
haar lijfje gaat trillen, zoals
de ziel met het tij beeft-zwijgt:
windgejaagd, -een vredig meer.

Noch kaai, noch vloersteen is er,
daar golft alleen het veld,
het licht draagt een sluier
van klinkend mooie herinneringen,
en het ontkleedt zich:
het baadt zijn enorme vormen
in groene, goudgeel-bruine golven.

Lieve, mijn droef kijkende
zorgzame oogster van zichten,
tot waar de gedachte leeft, zeg,
als ze gaat op pollen van modderkruiden
fluitend, haar plompe leden
miszwaaiend als een volwassene,
met veroveringszucht;
verdraagt ze geen kooi voor een zicht,
want meer is ze dan hemellicht,
en meer dan de vettige schaduw der aarde.

Heilige Johannes de Nepomucener,
in 't dorp is het simpel maar Jantje,
de wateren vloeiden van onder hem heen,
de verkeersarme straathoek nu hoedt hij,
met ongeroerde blik
patroonheilige wordt hij voor ieder,
die dat maar wil.

De oogsters stappen met vlaggengezang,
maar de droefte in de ogen,
golven van de velden op een voet,
soms zwaait er de hemel wel eens,
en 't afoogsten wordt dan onmogelijk;
nooit is het oogsten ten einde,
en droevig zijn z'altijd geweest,
de gezangen zijn ijdel,
ijdel 't gekreukeld gehijg van de ziel,
ijdel 't stralend aureool geworden plezier
zoals ze van de maagstreek
een elan straalt in de hand,
scherpte geeft aan de blik,
en paarsheid aan het bestaan.

Lieve, droefogige mijn,
waar draagt de gedachte ons heen?
Wij weten het beiden,
het doet er niet toe...
Enkel het scheppen is eeuwig.


7. ANGLE

EGERFARMOS

Tradukis: Cindy McKee

Harvesters' disconsolation shows in her eyes
now mildly now intensely,
her small mass pulses as
the spirit's tide trembles-shushes:
a lake windblown ebbing, pacified flowing.

Lives there neither pier nor sunken stone
waves of grainfield only
the light does wear a veil
of memories ringing lovely,
and it strips of garments:
it bathes its enormous forms
in the waves of green, golden blond, and brown.

My darling one of melancholy eyes,
heedful harvester of vistas,
what is the lifetime of the thought, tell me,
if it marches out onto the clustered grasses
heedless, its ungainly members
swinging in pubescent chaos
conquering;
it does not tolerate prison of vistas,
for it is more than light from the heavens
more than dense shadows of the earth.

Saint John of Nepomuk simply
to village locals now Johnny,
the waters ebbed away from under him,
now a streetcorner slow traffic he guards
with apathetic regard,
he's patron saint to all
concerned.

The harvesters march with festcolored songs,
but in the eyes bleakness
at the feet are fields' expanses,
and in the sky-fields comes sporadic swing,
and harvest cannot be gathered
the reaping never to be seen,
they are always cheerless
fruitless are the songs sung
fruitless tousled gasp of the soul
fruitless the radiating haloed pleasure,
as of the viscera
it radiates vitality into the hand
gives sharpness to the gaze,
and purple to the ekzistence.

My darling one of melancholy eyes,
whereward goes the thought?
We both know,
it's immaterial...
Eternity is the composition.


8. POLE:

EGERFARMOS

Smutek ¿niwiarzy w jej oczach
³agodnieje, krzepnie;
jej drobne cia³o draga
jak dusza targana przyp³ywem:
wiatr ucich³, wody ju¿ spokojne
Ani tu brzegu ani kamienia,
tylko zbo¿a fale.

Blask odziany welonem wspomnieñ
dŸwiêcznych i piêknych
obna¿a siê
i zanurza swe bujne kszta³ty
w falach zielonych, z³ocistych, dojrza³ych.

Smutnooka moja mi³a,
pejza¿y ¿niwiarko troskliwa,
powiedz: czy dopóki myœl jest ¿ywa,
gwi¿d¿¹c skacze po pêkach trawy na b³ociskach,
wymachuj¹c jak nastolatek, niezgrabnie,
rêkami i nogami,
w ruchu nieustannie;
nie cierpi uwiêzionej perspektywy
bo myœl jest cenniejsza ni¿ œwiat³a niebieskie,
cenniejsza ni¿ t³uste cienie ziemskie.

Œwiêty Jan Nepomucyn,
we wsi zwany tylko Jasiem,
ju¿ uwolniony od wód,
obojêtnie pilnuje tej ulicy rogu
i jej niewielkiego ruchu,
œwiêtym patronem jest znów
i gotów modlitwy s³uchaæ.

Œpiewaj¹c id¹ drog¹ ¿niwiarze,
ale im w oczach smutek siê czai,
u nóg ich ich zbo¿a fale,
a wiatr macha chmurami i niebo siê ¿ali.
Trudno zebraæ co posiane:
to ¿niwo kolorów nie skoñczone,
nie s¹ radosne ich twarze,
na pró¿no te œpiewy,
na pró¿no to duszy roztargnienie,
i na nic rosn¹ce podniecenie,
kiedy wokó³ ¿o³¹dka natchnienie roœnie,
które daje rozmachu d³oni,
i spojrzeniu ostroœci
a kolorów istnieniu.

Smutnooka moja mi³a,
gdzie nas myœl ponosi?
My oboje wiemy ¿e to bez znaczenia…
Wieczne jest tylko tworzenie.


(El Esperanto poligis Helena Tylipska)
Elkoran dankon al Dorota B.pro ŝiaj aprezitaj konsiloj.


9. FRANCE

EGERFARMOS

Elle a dans les yeŭ la tristesse des moissonneurs
Adoucie, fortifiée ;
Son petit corps se met à vibrer comme
La marée de son âme tremble ou fait silence :
Lac que le vent ici irrite ici apaise.

Il n’y a ici ni quai ni pierre sous eau,
Les vagues sont de blés,
La lumière porte un voile tissé
De beaŭ souvenirs sonores,
et elle se dévêt :
elle baigne ses formes géantes
dans les ondes vertes
les ondes d’or,
les ondes brunes.

Mon aimée aŭ yeŭ tristes
Attentive moissonneuse d’images
Jusques à quand vit la pensée, dis-moi,
Si elle s’en va sur les touffes d’herbes boueuses
En sifflotant, et faisant de grands gestes d’adieu
Maladroits d’adolescent
Fier-à-bras ;
Elle ne supporte pas la prison des images,
Car elle est plus que la lumière du ciel,
Plus que les ombres grasses de la terre.

Saint Jean Népomucène,
Pour les villageois simplement Jeannot,
Les eaŭ sont apparues dessous ;
Ores, il garde le coin de rue désert,
D’un regard apathique
Il peut être le saint patron de tous
Ceŭ qui veulent bien.

Les moissonneurs défilent en déployant leurs chants,
Mais la tristesse est dans les yeŭ,
Ondulent les champs à leurs pieds,
Et quelque fois s’agite le ciel,
Et la récolte n’est pas finie
C’est impossible, jamais,
Tous ils sont tristes,
En vain les chants,
En vain l’aspiration échevelée de l’âme,
En vain cette auréole de plaisir, cette irradiation
Comme venant de l’estomac,
Qui donne à la main de l’élan,
Qui donne au regard du perçant
Du pourpre à l’existence.

Mon aimée aŭ yeŭ tristes
Où porte la pensée ?
Nous savons tous deŭ
Que ce n‘est pas grave…
Seul l’art est éternel.

(El Esperanto francigis Roland Platteau)


10. NORVEGE

EGERFARMOS

( Esperanto-teltleir for malere 2007)


Skåronnfolketts misnøye kan leses i blikket hennes, men
noe er nok øynene mildnet, og kan hende en del styrket.
Hennes lille vevre kropp tar til å vibrere,
slik sjelen skjelver når tidevannet bringer den
oppiskete sjøen til å legge seg stille, speilblank og rolig.

Ingen brygge er å se og heller ikke noen sten like under
vannflaten stikker opp. Det er kun åkeren som bølger,
lyset har iført seg et slør av minner,- sonore og vakre,
og den kler av seg; den bader sine enorme former i bølger
som skifter farger, fra grønt til gullblondt og så til brunt.

Du kjære venninne med så sorgtungt blikk, du som er en slik
omsorgsfull samler av alt hva synsinntrykk er.
Hvor lenge vil en tanke leve ? om dens unnfangelse ikke var
annet enn et knippe skitne gresstuster som brisker seg av sine
plumpe lemmers fulle kraft av sin pubertetsaktige erobringlyst.
Den kan ikke utholde lysskjærets fangehull, fordi den er av
annen art enn himlenes lys, langt annerledes enn dvaske skygger
som jorden gir.

Den hellige Johannes, - ikke aktet høyere enn skitten fra et spebarn.
Blant folk flest bare nevnt ved et foraktfylt , respektløstspottenavn..
Vannpyttene som var der er flytt unna der han sto.
Nå står han bare og undrer seg over trafikkmyldret på gatehjønet.
Blikket er apatisk. Han blir nok helgen for alle, om de vil det sånn.

Skåronnfolket marsjerer memens de synger taktfaste sanger,
men med misnøyde blikk.
Kjenslen av bølgende åkrer rundt føttene ,
gang på gang åpner himlen seg
og det er ikke mulig å bli ferdige med skuronna.
Innhøstingen tar aldri slutt, de er alltid sørgmodige.
Forgjeves er sangene, så fylte av begeistring.
Forgjeves er også sjelens forstyrrete åndedrag.
Forgjeves er den vidt omspredte og glinsende fornøyelsen,
Ikke mer verdt enn en sitrende kortvarig magefølelse
slik det kjennes i hånden når en tar sats, skjerpes blikket,
og gir eksistensen purpur.

Min kjære venninne med så triste øyne.
Hvor hen går dine tanker ?
Både du og jeg vet at det ikke er så farlig…
Kun diktingen varer evig.

En la norvegan tradukis Johan Krogstie


11. ALBANE

EGERFARMOS

Tradukis Bardhyl Selimi

Trishtimi i vjelësve në sytë e tyre
I zbutur, i fortësuar,
Ridhet lutja e saj e zemrës,
Dridhet dhe hesht shpirti i vet,
Liqeni herë plot erë, herë qetë-qetë.

Nuk ka as asfalt, as kalldrëm
Por vetëm fusha valëzon
Një vello i rri sipër dritës
Prej kujtimeve të ëmbla
Dhe ajo zhvishet,
U bën banjë formave të saja të stërmëdha
Në valët e gjelbëra, ngjyrë ari- të murme,

E shtrënjta ime, sytrishttuar
Vjelëse e zellshme e pamjeve,
Më thuaj gjer kur do jetojë mendimi
Kur ajo do niset për në tufat e barishteve me baltë,
Duke fishkëllyer, gjymtyrët e veta që nuk punojnë më
Duke hovur përpjetë si një adoleshent,
Garazi me të tjerët;
Sepse ajo nuk mund ta pranojë burgun e pamjes,
sepse ajo është më shumë se sa drita e qiejve
më shumë se hijet e dhjamosura të tokës.

Shën Johan i Nepomukos
Johanka gjithnjë vetëm fshatçe
Ujërat i ikën nga poshtë tij,
tash po ruan qoshen e rrugës me trafik të rrallë,
me një vështrim apatik,
po bëhet shenjtor kujdestar për këdo,
që atë e do.

Vjelësit marshojnë me këngë flamujsh
Por me trishtim në sy,
Valët e fushave në këmbët e tyre,
Herë-herë qielli hov përpjetë
Prandaj nuk munden dot ta përfundojnë vjeljen,
Vjelja nuk mund të kryhet deri në fund,
ata ngrysen,
sepse këngët shkojnë kot,
më kot edhe ankthi i shpirtit të trazuar,
më kot kënaqësia e rrezatuar gjithandej,
sikurse ndodh me stomakun,
ajo nxit hovin e duarve,
ajo i jep mprehtësi vështrimit,
dhe të kuqeremtën qenies.

E shtrënjta ime sytrishtuar,
Ku të shpie mendimi?
Që të dy e dimë,
Se kjo s'ka rëndësi...
E përjetshme është vetëm krijimi.

(është botuar në La Karavelo nr.1)


12. ITALE

EGERFARMOS

tradukis Enrico Brustolin

Tristezza di mietitore nei suoi occhi
con tenerezza e con crescente forza
il piccolo suo corpo prende a vibrare
come l'anima, quasi marea, freme in silenzio.
spinta dal vento a riposar nel lago in pace.

Non c'è banchina, né punto d'ancoraggio,
il campo è un continuo movimento,
la luce velata
dai bei ricordi sonori
di cui poco a poco si spoglia.
per bagnar le sue enormi forme
in onde verdi biondo-oro ed anche brune.

Oh cara piccina con quegli occhi tristi,
che le immagini cogli attentamente,
fino a che è vivido il pensiero dimmi:
se si avvia fischiettando su ciuffi d'erba fangosa,
scuotendo goffamente l'ossatura,
come un ragazzo che va alla conquista
non ama restrizioni del vedere
perché è ben più della luce dei Cieli,
ben più delle grasse ombre della terra.

Oh San Giovanni di Nepomuque,
sul luogo noto come Giovannino,
le acque sotto a lui sono passate
ed ora guarda quell'angolo di strada dal traffico prezioso
con sguardo apatico,
proponendosi come Santo patrono
unicamente per quelli che lo vogliono.

I mietitori vanno con patriottici canti
è triste il loro sguardo,
le onde del campo ai piedi,
volta a volta fan vibrare il cielo;
e non si può mietere ancora:
la vendemmia non finisce mai
son sempre tristi,
son vani i canti,
a nulla può lo scomposto anelito dell'anima
e niente può il piacer che tutt'intorno va,
come lo slancio che dall'alto ventre
si irradia come un guizzo alla mano;
rendendo acuto lo sguardo
e porporea l'esistenza.

Ho cara, dagli occhi tristi
dove porta il pensiero?
Tutti e due sappiam
che non importa...
eternamente dura sol lo scritto.


13. ĈEĤE

EGERFARMOS
(Esperantský tábor malíøù, 2007)

El Esperanto ĉeĥigis František Horáèek

Smutek žencù v jejích oèích
mírní, posiluje;
tìlíèko její se chvìje, jak
duše ve slapu tiše se tøesoucí:
ve vìtru vanoucím, -jezero usmíøené.

Není nábøeží, ani spodní kámen,
jen vlnìní pole,
svìtlo odìné do závoje
vzpomínek pìknì zvonivých,
se svléká:
koupe své enormní vnady
ve vlnách zelených, zlatoplavých, -snìdých.

Milenko, moje smutnooká,
peèlivá ženkynì podívaných,
pokud žije myšlenka, øekni,
když vyvádí na trsech blátivých trav
pískaje, své ošklivé èleny
v bludném reji zrající
s dobýváním;
nesnáší vìzení podívané,
je víc než svìtlo z nebe,
víc než tuèné stíny zemì.

Svatý Jan z Nepomuku,
na vesnici je to Jeník,
vody z pod nìj odplynuly,
na nároží støeží pomník,
s apatickým pohledem
mesiáše svatého pro každého
se zájmem.

Ženci kráèí s písní na rtech,
smutek v oèích,
vlny polí pod nohama,
èas od èasu nebe v køeèích,
sklizeò není k ukonèení;
není nikdy hotova,
jsou vždy smutní,
marnost písní,
marný tøes duše supící,
marnì žhnoucí aura potìchy,
jakoby z žaludku okolí
záøící nadšení do ruky,
dodává ostrosti pohledu
purpur k bytí.

Milenko, moje smutnooká,
Kam nese se myšlenka?
Oba víme,
dùležitost chybí…
Jen tvoøení je vìèné.


14. GREKE

EGERFARMOS

tradukis Spíros Sarafián

Η θλίψη των τρυγητών στα μάτια της
σε καταλάγιασμα, σε ένταση·
το κορμάκι της σκιρτά, καθώς
η ψυχή περιοδικά δονείται-ζητά τη σιωπή·
λίμνη, μια ανεμόδαρτη, μια γαληνεμένη.

Δεν υπάρχει ούτε προβλήτα ούτε πέτρα κάτω,
μοναχά ο κάμπος κυματίζει,
το φως φορά πάνω του πέπλο
από ηχηρές θύμησες όμορφες,
και ξεντύνεται:
πλένει τα πελώρια μέλη του
στα κύματα τα πράσινα, χρυσόξανθα, μελαχρινά.

Ακριβή μου εσύ, με τα θλιμμένα μάτια,
γνοιαστική συλλέκτρια εικόνων,
μέχρι πότε ζει η σκέψη, πες,
αν ξεκινά πάνω στις τούφες των λασπόχορτων
σφυρίζοντας, τα μέλη της τα άχαρα
κουνόντας άτεχνα, εφηβικά,
με κατακτητική τη βλέψη·
δεν ανέχεται φυλακή της εικόνας,
γιατί είναι περσότερο από το φως των ουρανών,
περσότερο από τους πυκνούς ίσκιους της γης.

Άγιος Γιάννης του Νέπομουκ,
στη ντοπιολαλιά απλώς Γιαννάκης,
τα νερά κύλισαν πέρ' απ' τα πόδια του,
τώρα φυλάει την αριοπέραστη γωνιά του δρόμου,
με απάθεια στο βλέμμα του
γίνεται άγιος προστάτης καθενός,
που μοναχά το θέλει.

Οι τρυγητάδες προχωρούν με της σημαίας
| τραγούδια,
όμως η θλίψη στα μάτια,
τα κύματα του κάμπου στα πόδια τους,
κάποιες φορές ταράζεται ο ουρανός,
δε γίνεται να τελειώσει ο τρύγος·
το καρπολόγημα ποτέ δεν τελειώνει,
κι είναι θλιμένοι πάντοτε,
μάταια τα τραγούδια,
μάταιο το ανάστατο κοντανάσασμα της ψυχής,
μάταιη η ακτινοβόλα, ψωτοστεφάνωτη τέρψη,
σαν από του στομαχιού το μέρος,
στέλνει ορμή στο χέρι,
δίνει στο βλέμμα οξύτητα,
στην ύπαρξη πορφύρα.

Ακριβή μου εσύ, με τα θλιμμένα μάτια,
πού οδηγεί η σκέψη;
Κι οι δυο μας ξέρουμε,
πως σημασία δεν έχει ...
Αιώνια ζει μονάχα η τέχνη.


15. FINNE

EGERFARMOS

(Maalarien esperantoleiri 2007)

suomentanut Anja Karkiainen

Sadonkorjaajien suru hänen silmissään
lieventyy ja voimistuu;
hänen siro vartalonsa vavahtaa, niin kuin
sielu vuoroveden lailla värisee ja hiljenee:
tuulen pyyhkimä ja tyynnyttämä järvi.

Ei ole laituria, ei pohjakiveä,
vain pelto aaltoaa,
valolla on yllään harso
soinnukkaista kauniista muistoista,
ja se riisuutuu:
se kylvettää valtavia muotojaan
vihreissä, kullanvaaleissa, ruskeissa aalloissa

Kultaseni, surusilmäni,
tarkka näkymien kerääjä,
kuinka kauan ajatus elää, sano,
lähteneekö se liejukon ruohomättäille,
viheltäen, huitoen kömpelöitä jäseniään
kuin keskenkasvuinen,
valloitushaluisena;
se ei kestä näkymän vankilaa,
sillä se on enemmän kuin taivaitten valo,
enemmän kuin maan tahmeat varjot.

Pyhä Johannes Nepomuk,
kyläläisille vain Jussi,
vedet valuivat pois hänen altaan,
nyt hän vartioi hiljaista kadunkulmaa,
apaattisin katsein
hän ryhtyy suojeluspyhimykseksi jokaiselle
halukkaalle.

Sadonkorjaajat marssivat lippulauluja laulaen,
mutta suru silmissään,
vainioitten aallot jalkojensa alla,
ajoittain taivas keinahtaa,
eikä satoa voi korjata kokonaan;
sadonkorjuu ei pääty koskaan,
he ovat aina apeita,
laulut turhia,
turhaa sielun sekava hengästys,
turhaa sädekehänä kimmeltävä mielihyvä,
kuin vatsan tienoilta
se säteilee pontta käteen,
se antaa terävyyttä katseeseen,
purppuraa olemassaoloon.

Kultaseni, surusilmäni,
mihin ajatus vie?
Tiedämme molemmat,
ettei sillä ole väliä...
kuista on vain luova työ.



16. OKCIDENTARMENE

Իմրէ Սապօ

Էկէրֆարմոշ

Գեղանկարիչներու էսփերանթական վրանաքաղաք, 2007

Tradukis: Yenovk LAZIAN

Իր աչքերուն մէջ կայ
հնձուորներու տխրութիւնը
ուժգնացող եւ փափկող:
Իր վտիտ մարմինէն դող մը կանցնի:

Ոչ քարափ, ոչ բեկոր ստորջրեայ.
դաշտը սոսկ կը ծաւալի ոլործուն,
եւ լոյսը վրան կը նետէ քօղ մը
հնչուն յուշերու գեղեցիկ:
Եւ ան կը մերկանայ,
կը յանձնէ իր ձեւերը հսկայ
շէկ ալիքներուն, կանանչ եւ ոսկեդեղին

Իմ տխրաչեայ սիրուհիս,
տեսիլներու հնձուոր հոգատար,
մտածումը մինչեւ ե՞րբ կապրի, ըսէ
եթէ քայլ կը նետէ մոլախոտի խուրձերուն վրայ.
սուլելով եւ իր պարարտ անդամները
փարտելով պարմանօրէն:
Տեսիլներու բանտին անձուկին չի տոկար,
Զի ինք առաւել է քան երկնից լոյսը,
Առաւել քան հողին թաւ շուքերը:

Սուրբ Յովհաննէս Նեփոմուքցի ,
գեղջուկներուն բերնով՝ սոսկ Օհան,
որու տակէն ջուրը կը ժայթքէ,
որ անկենդան նայուածքով
կը դիտէ փողոցին ամայի անկիւնը
եւ կը դառնայ պաշտպան սուրբը
բոլոր պաշտպանութիւն հայցողներուն:

Հնձուորները երգով ու դրօշով կը քալեն.
Տխուր աչքերով, դաշտին շուքերուն մէջէն,
Մերթ կը դողայ երկինքը,
եւ հունձքը կը մնայ կիսատ:
Անոնք միշտ կը տխրին.
զուր են երգերը
զուր է հոգիին ընդհատ հեւքը
զուր է շողշողուն պսակը վայելքին
Ան կորովի ճառագայթ մը կուղարկէ
պորտէն ափին մէջ,
նայուածքին սրութիւն կու տայ,
իսկ գոյութեան՝ ծիրանին:

Իմ տխրաչեայ սիրուհիս,
Ուր կը տանի քեզ միտքդ
Երկուքս ալ գիտենք թէ կարեւոր չէ,
Կարեւոր է միայն ստեղծագործութիւնը:


17. RUSE

ЭГЕРФАРМОш

Tradukis: Mikaelo Bronŝteijn

(Слет художников-эсперантистов, 2007)

Тоска жнецов в глазах ее
слабее, сильнее;
тельце ее сотрясается, а душою
то дрожь, то покой владеет,
словно рябь на озере.

Нет ни причала, ни камня опоры,
лишь волны по полю,
свет укутан вуалью
звонких, прекрасных событий,
но он снимет вуаль,
он омоет свою необьятность
в волнах зеленых, золотых, бурых.

Милая с печальными глазами,
усердная жница видений,
скажи мне, пока жива мысль,
пойдет ли она, посвистывая,
размахивая руками,
как подросток, утверждающий
свое превосходство;
ей чужды границы видений,
ведь она больше чем свет небес,
чем жирные тени земли.

Святой Ян Непомук,
в деревне – просто Яшка,
ушли от него воды,
теперь стережет он глухой перекресток
и с взглядом пустым
он станет заступником каждому,
кто пожелает.

Жнецы движутся с бравыми песнями,
но в глазах – печаль,
а у ног – волны полей,
порой сотрясается небо,
и не дожать им поля;
никогда не кончится жатва,
и они всегда горюют,
напрасны песни,
напрасно захлебывается душа,

напрасно лучится ореол удовольствия,
как средоточие желудка
он вложит стремление в руку,
он даст остроту взору,
пурпур – бытию.

Милая с печальными глазами,
куда несет мысль?
Оба мы знаем,
что это не важно…
Вечно лишь творчество.

18. HISPANE

EGERFARMOS

Tradukis: Fernez Alter

Tristeza de cosechadores en sus ojos
Suavizándose, fortaleciéndose;
Su cuerpecito comienza a vibrar como
Tiembla al alma en la marea:
Lago rizado del viento, apaciguado.

No hay muelle, ni la piedra de abajo
Ondea sólo el campo,
La luz viste un velo
De memorias de bellos timbres,
Y se desviste:
Baña sus enormes formas
En las olas verdes, doradas, cafés.

Querida mía de ojos tristes
Cuidadosa cosechadora de visones.
Hasta cuándo vive el pensamiento, dilo,
Si parte sobre manojos de hierbas de barro
Silbando, sus toscos miembros
Esgrimiendo errática como un adolescente.
Queriendo conquistar,
No tolera prisión de visiones,
Porque es más que la luz de los cielos,
Más que grasientas sombras de la tierra.

San Juan de Nepomuco,
En el pueblo sólo Juanito,
Las aguas fluyen de debajo de él,
Ahora cuida la esquina del raro tráfico,
Con mirada apática
Se hace santo patrón para quien
Sólo lo desee.

Los cosechadores marchan con inflamados cantos.
Pero con la tristeza en los ojos.
Olas de los campos sobre los pies,
De tanto en tanto se blande el cielo
Y no se puede terminar la cosecha.
La cosecha nunca está terminada,
Ellos siempre están tristes,
Son vanos los cantos,
Es vano el anhelo desaliñado del alma,
Es vano el placer diseminado, que se hace aureola
Como de los alrededores del estómago
Radia impulso hacia la mano,
Da filo a la mirada,
Púrpura a la existencia.

Querida mía de ojos tristes,
A dónde condice el pensamiento?
Ambos sabemos,
Que no importa…
Sólo es eterno el arte.

 

19. GERMANE

EGERFARMOS

Tradukis: Felix Duesenburg

Zur Ernte Trauer in ihren Augen
abebbend, anschwellend;
ihr kleiner Körper hilflos tanzend
auf der Seele See-Gezeiten:
vom Wind gepeitscht und bald beruhigt.

Da ist kein Kai, noch Stein versunken,
wallt nur des Kornes Ozean,
das Licht trägt einen Schleier
aus Erinnerung voll Klang und schön,
und es zieht sich gänzlich aus:
badet üppig seine Formen
in den Wogen grün, goldblond und braun.

Meine Liebste, feucht dein Auge,
achtsam herbstend all die Sicht,
sag wie lange der Gedanke lebt,
wenn er losgeht über Unkrautschopf
pfeifend seine schweren Glieder
kindisch schwingt und ungelenk,
doch dünkt sich ein Eroberer;
sich nicht binden läßt von Angesicht,
denn er ist mehr als Himmelslicht,
mehr als Schatten schwerer Erd'.

Sankt Johann von Nepomuk,
bei den Dörflern nur der Hans,
einst unter ihm das Wasser floß,
nun bewacht ein ruhiges Straßeneck,
mit apathischem Gesicht
wird Schutzheiliger für jeden,
der ihn nur haben will.

Der Erntetrupp marschiert mit Fahnenlied,
doch Schwere in den Augen,
des Feldes Wellen unterm Fuß,
manchmal sich der Himmel schwenkt,
und Ernten sich nicht fertigbringt;
niemals kommt der Ernte End',
niemals sie sich wirklich freu'n,
umsonst die Gesänge,
umsonst der Seele zauses Atemringen,
umsonst des Radios freud'ger Heil'genschein,
wie es aus der Magengegend
strahlt Elan wohl an die Hand,
gibt Schärfe in den Blick,
und Purpur an das Sein.

Meine Liebste, traurig' Augen,
wohin trägt der Gedanke dich?
Wir beide wissen wohl,
daß es nicht bedeutsam ist...
Ewig ist nur das Gewerk.

 

 

20. AFRIKANSE

EGERFARMOS
(Esperanto-kamp vir skilders, 2007)

Tradukis: Hannes van Loggerenberg

Hartseer van oes in haar oë
versag, versterk;
begin haar yl lyf te tril, soos
getylings die siel beef, swyg:
'n meer windverwaai, -stil.

Nòg steier, nòg klippers is daar,
net die deinende veld,
die lig gesluier
met klinkende lieflike herinnering,
wat haarself dan ontklee:
haar vol vorms bad
in golwe van groen, goudblond en -bruin.

My hartsvrou, my hartseeroogvrou,
sorgsame oesster van gesigte,
hoe lank leef die gedagte, vertel,
as hy uitvaar oor moddergraspol
fluitend, sy lomp ledemate
jeugdig wanstaltig swaaiend,
van wedywer vol;
ongeduldig teen tronke vir gesigte,
want meer is hy as lig uit die hemel,
as vetterige skadu's op die grond?

Heilige Johannes van Nepomuk,
in die dorp net ou Jan,
water vloei onder hom weg;
net die verkeerstil straathoek bewaak hy nog,
met ongeërgde blik,
die beskermheilige vir
wie ookal wil.

Met vlagliedere marsjeer die oesers,
maar met hartseer in hul oë,
deinende veld onder hul voete,
soms 'n hemel wat waai,
kry hul die oes nie klaar nie;
die oes kom maar net nie klaar nie,
altyd hartseer is hul,
vergeefs hulle liedjies,
vergeefs die gehawende hyg van die gees,
vergeefs die stralende stralekrans van genot,

soos uit die binnegoed uit
dit lewenskrag straal na die hande,
skerpte verleen aan die blik,
purper aan die bestaan.

My hartsvrou, my hartseeroogvrou,
waarheen dra die gedagte?
Altwee weet ons
dit maak glad nie saak nie…
Ewig duur net die skep sélf alleen.

 

 

21. KATALUNE

EGERFARMOS
(Campament de pintors esperantistes, l'any 2007
a la ciutat hongaresa d'Egerfarmos)

Tradukis: Ferriol Macip i Bonet

Tristor de collidors als ulls d'ella
esvaint-se i enfortint-se;
el seu petit cos es posa a vibrar,
tal i com calla i tremola l'ànima de la marea:
pel vent esverat, llac apaivagat.

No hi ha moll, ni pedra a sota,
tan sols hi ha ones al camp,
la llum duu un vel
de bells records sonors,
i es despulla:
banya les seves formes enormes
dins les ones verdes, rosses, -brunes.

Estimada, ulls tristos del meu cor,
curosa collidora de visions,
fins quan viu el pensament, digues,
si surt de feixos d'herbes de fang
xiulant, els seus membres destralers
amb lletjos gestos d'adolescent,
amb ànim de conquerir;
no pot amb les presons de visions
perquè és més que la llum dels cels,
més que les grasses ombres de la terra.

Sant Joan Nepomucè,
al poble tan sols en Joanet,
les aigües li'n flueixen de sota,
ara se'n cuida de la cantonada del trànsit estrany,
amb una mirada apàtica
esdevé el sant patró de tothom
qui ho vulgui.

Els collidors caminen amb cants d'ensenya,
però amb la tristor als ulls,
ones dels camps sobre els peus,
de tant en tant el cel es belluga,
i hom no pot acabar de collir;
la collita mai no acaba,
sempre estan tristos,
en va són els cants,
en va són els descabellats anhels de l'ànima,
en va és l'irradiació, aureola de plaer,
com ara la del voltant de l'estómac
irradiant impuls a la mà,
fent la mirada esmolada,
donant porpra a l'existència.

Estimada, ulls tristos del meu cor,
cap a on duu el pensament?
Tots dos sabem,
que tant fa...
Tan sols és etern allò que hom crea.

 

22. LITOVE

 

EGERFARMOS

 

Tradukis: Maryte Tiknyte

 

Pjovėjų liūdesys jos akyse

Silpnėja, stiprėja;

Jos kūnelis suvirpa,

Siel¹ užlieja potvynis ir atoslūgis,

Mirguliuojantis – rimstantis ežeras

Nėra nei krantinės, nei pamatinio akmens.

 

Tik laukas banguoja.

Šviesa prisidengia

Skambanèių prisiminimų vualiu,

Ir ji nusirengia:

Ji prausia savo neaprėpiamas formas

Žaliose, auksinėse, rusvose bangose.

 

Brangioji mano liūdnaake,

Rūpestinga vaizdų rinkėja

Sakyk, kiek gyvena mintis,

Jei ji išeina iš žolės kupsto purvino,

Nušvilpdama savo ištižusius narius,

Paaugliškai siūbuodama,

Užkariaudama;

Ji nepripažįsta vaizdinių kalėjimo,

Nes ji yra daugiau nei dangaus šviesa,

Daugiau nei riebūs žemės šešėliai.

 

Šventasis Janas Nepomukas,

Kaime tiesiog Jonelis,

Vandenys išplaukė po juo,

Dabar jis saugo tušèi¹ kryžkelê,

Apatišku žvilgsniu

Jis tampa šventuoju globėju

Visiems norintiems.

 

Pjovėjai žygiuoja, dainuodami maršus,

Bet liūdesys jų akyse,

Laukų bangos po kojomis,

Kartais susiūbuoja dangus,

Ir nėra galimybės baigti pjūtį;

Pjūtis niekada nebus baigta,

Jie visad liūdės,

Veltui jų dainos,

Veltui sutaršytas sielos dusulys

Veltui išspinduliuotas vainikuojantis malonumas.

Ji spinduliuoja polėkį į rank¹

Ji duoda aštrum¹ žvilgsniui,

Purpur¹ egzistavimui.

 

Brangioji mano liūdnaake,

Kur neša tave mintys?

Mes abu žinome,

Kad tai nesvarbu…

Amžina tik kūryba.

 

 

23. LATINE

 

EGERFARMOS

(Castra pictoria Esperanto loquentium, 2007)

 

Latinigis Bence Fehér

 

Manet messorum maestitia ocellis

modo crescens, modo minuta;

ut chorda, corpus sonat pusilla

animo vibrante-reticente:

cita vento et lenita palus.

 

Nil pavimenti, nil crepidinis,

modo gurgites agri,

rica recordationis

pulchrorum lŭ velata ’st,

exuit deinde:

lavat ingentia membra

fulvis, aureis, flavis, viridibus undis.

Amores oculis maestis,

visionum mestrix accurata,

quamdiu vivit cogitatio

uliginoso gramine pergens,

ut pubeda sibilabundus

ineptos iactat artus,

visuum carceri rebellat,

cum sit plus, quam lumina caeli,

plus, quam terrarum umbrae crassae.

 

Sanctus Ioannes Nepomucenus,

Ianum sic ruri dicimus,

aquae subter quem defecere,

quadrivium servat nunc vile,

vultuque non mutato

unicuique patronus

erit, si quis velit.

 

Vexilliferi cantus prodeunt messorum,

at maestitia in oculis,

gurgites agrorum pedibus,

quondam in caelo impetus,

neque perfecta messis

erit unquam, non finire queunt,

tristes agunt usque,

vana sunt carmina,

vanus est animi singultus anhelans,

vane diradiatur voluptatis gloria,

ut ex confinibus ventris

impetum in manus diffundit,

purpuram dat exsistentiarum,

aciem dat oculorum.

 

Amores oculis maestis,

qua fert cogitatio?

Nos ambo scimus

hoc nil referre...

Nihil aeternum, nisi ars.

 

24. LATVE

 

EGERFARMOS

 

Latve tradukis Margita Zemīte

 

Viņas acīs ražas vācēju skumjas

te pierimst, te atkal aug;

tās augums ietrīsas, kā

paisumā dvēsele nodreb

vējpūsmas satrauktam ezeram.

Nav krasta, nav zemūdens akmeņu,

vien lauka viļņošanās,

kad gaisma aizplīvurojas

ar atmiņu jaukajām skaņām,

un drānas tā nomet,

lai aizgūtnēm peldētos viļņos

te zaļos, te gaiši zeltainos, brūnos.

Mīļotā, skumjacīt mana,

redzētā rūpīgā vācēja,

saki – cik ilgs gan būs domas mūžs,

ja tā no zāļu cekuliem nāk svilpodama

kā neveikls zēns, kas, rokas vicinot,

pieaugušos atdarina,

likdamies pārāks;

tā necieš redzamā robežas,

jo pati ir vairāk kā debesu gaisma,

vairāk kā zemes sulīgās ēnas.

Tur svētais Jānis Nepomuks,

ko ciemā par Jānīti sauc,

jau sen tas uz stūra sausumā stāv,

un pavada gājējus klusajā ielā,

ar skatienu vienaldzīgu

viņš kļūtu par svēto aizgādni katram,

kas vien to lūgtu.

Ražas vācēji soļo, skan brašas dziesmas,

bet acīs mūžīgas skumjas,

zem kājām tiem viļņojas lauki,

pa reizei pat šūpojas debess,

un pļauju tie nespēj pabeigt;

jo ražas laiks nekad nav galā,

mūžam un vienmēr tie skumst,

veltīgas dziesmas,

veltīgi nicināts dvēseles eņģelis,

veltīgi starojis sajūsmas oreols,

kā viss, kas mūs aptver un pacilā,

tas iestaro virzību mūsu rokās,

tas skatienam asumu dāvina,

purpuru esībai dod.

Mīļotā, skumjacīt mana,

kur gan mūs aiznes domas?

Mēs abi zinām -

nav svarīgi…

Mūžīgs ir tikai darbs.

 

 

<<<<<<<<<